Hoppas allt är bra med dig. Jag mår sådär. Skriver hemtenta. En litterär analys. Jag skriver en mening, suddar ut den, storgråter, ringer till mamma och lyckas hulkande få fram att jag är så värdelös så inkompetent och mamma säger nej det är du inte och stryker mig över håret genom telefonen. Sen pratar vi i timmar om vad jag ska skriva och mamma har inte läst kursen men jag lär mig minst lika mycket av att behöva förklara om rysk formalism och främmandegöring och binära motsatspar. Mammor är det bästa som finns, så synd att jag inte vill bli en själv.
Jag jobbar också med barn nu. Är vikarie. Vet ni hur snabbt ett barn kan börja älska en? Ibland räcker det med att man har en lurvig tjocketröja och de kramar om en hårt tills deras förälder hämtar upp dem på fritids. Det är ett ganska behagligt extrajobb. Man mår bra i själen. Inga av barnen bryr sig om vem jag egentligen är eller pratar om mental ohälsa eller om prestationsångest. De vill bara att man ska veva hopprep och rita bilder med tomma ytor de kan färglägga.
Vilken lång månad september var. Kanske den längsta i mitt liv. Men nu är det snart oktober och då kommer Piera och Nicola hit. Det känns så märkligt att jag ska få visa dem hur de ser ut på gatan där jag bor, var jag handlar mina grönsaker, dricker min öl, går på promenader. Jag längtar efter att få höra dem kalla mig för hug-nes. Piera som skrattar så högt när jag imiterar Björk och skriker ECO ECO BRAVA BRAVA och Nicola som lär mig snuskiga italienska låtar av gamla primadonnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar