måndag 21 mars 2016

tankar angående avundsjuka

Finns så mycket jag önskar... Önskar att jag var duktig på att fotografera och redigera bilder. Önskar att jag var bättre på att skriva och inte alltid höll på att tvivla på min egen förmåga. Önskar att jag var mer kreativ överlag, kanske att jag kunde sjunga eller dansa. Att jag kunde se mig i spegeln och tycka jag var vacker. Så mycket jag önskar att jag kunde. Så mycket som jag fördömer mig själv för att jag inte är eller inte kan, så mycket jag vill straffa mig själv för. Inte tillräcklig, inte tillräckligt artistisk, inte tillräckligt unik, inte tillräckligt insatt, inte tillräckligt. Så lätt att känna avundsjuka istället för att glädjas åt personer som lyckas med något. "Varför lyckas inte jag? Varför glider hen alltid in på en stor jävla räkmacka?"

Så mycket avundsjuka i mitt liv, allt jag ser färgas jag grön av avundsjuka av. Jag vill lyckas med allt ni lyckas med. Vägrar acceptera faktum att jag inte kan vara bäst på allt. Vägrar nöja mig med att vara nummer två, eller tre. Måste kunna exakt allt. Vem tror jag egentligen att jag är?

Jag försöker förhandla med mig själv och tänka så här när jag ser personer lyckas: Agnes, vill du verkligen lyckas/bli bäst/ha detta jobbet/etc/ som hen (har). Oftare än jag tror är svaret nej. Klart jag inte vill. Oftast ligger det inte alls inom det område jag intresserar mig för, eller något som jag ens ser som kul. Varför blir jag då så himla, äckligt ångestfylld av andras success och lycka? Självklart blir jag rädd när andra lyckas för att det påminner mig ännu mer om att jag själv inte lyckats på något sätt än, eller i alla fall inte på det sätt som jag tänker mig att jag "ska" lyckas. Jag har också någon fix idé att det finns en maxgräns för hur många människor i min omgivning som kan lyckas på det, i mina ögon, "rätta sättet" och för varje människa i min omgivning som gör något åt sin situation och lyckas med det innebär mindre plats för mig i gruppen "lyckade människor". Blir så stressad av att folk lyckas.

Det är så äckligt själviskt och egocentriskt tänkande men det är viktigt att förstå grunden till varför man tänker och gör som man gör. Genom att andra lyckas känner jag mig såklart misslyckad. Istället för att vara glad för deras skull och för deras personliga och/eller karriärmässiga framgång så ska jag jämföra mig med dem även i tillfällen då jämförelse är helt irrationellt och onödigt? Jag kan bli arg ibland av att läsa en bok av en stor erkänd författare för att jag tänker att jag aldrig kommer kunna skriva så, som att det behöver vara antingen eller. Vill jag verkligen kunna skriva som Donna Tartt. Svar nej. Det vill jag inte. Varför kan jag inte bara få läsa hennes böcker och njuta av dem och sedan sätta mig ner och arbeta på det sätt som jag trivs bäst med? Jag känner mig som ett barn som är helt besatt av sitt jag och bara vill ha, vill ha, vill ha.

Vill verkligen lära mig, vill bli bättre på detta. Att sitta fast i ett träsk av avundsjuka sänker bara mig själv och min egna förmåga att faktiskt åstadkomma något. Men det är jättesvårt

1 kommentar:

  1. Detta inlägg hjälpte mig verkligen. Att du har sådana tankar om dig själv, när just DU är en sådan person jag är avundsjuk på. En person som är både artistisk, unik och insatt. Det gav mig lite hopp om att när du tycker så om dig själv men ändå har personer som ser upp till dig, kanske det innebär att även jag med dessa tankar om mig själv har någon som ser på mig med samma sätt som jag ser på dig. Tack. Ta hand om dig.

    SvaraRadera